JAPP! Nu nu är det äntligen dags för den första delen!   

Det kommer vara olika vem som berrättar den själva historien men jag skriver namnet i fet text ovanför!

Nu t.ex är det:

Kate Hamilton

Dagen var vanlig här på landet. 

Vinden blåste och det var mulet i himmlen. 

Sådant här tråkigt väder på sommaren var jag och Emma vana vid. 

Men snart skulle jag få slippa det, vi ska ju till lägret i Brindizi! 

Jag och Emma har varit sjukt upphetsade den senaste veckan.

Sju veckor med sol och bad, inga föräldrar som kommer i vägen. 

Men få tal på föräldrar, hoppas att mamma får det bra, pappa jobbar ju utomlands och kommer inte hem på hela året...

Tänk om hon känner sig ensam? Äh! Hon klarar sig. Hon kan ju umgås med vänner. Sedan kan jag höra av mig till henne lite då och då. 

'

Jag gav mammma en sista kram, som om jag saknade henne redan. 

Det kändes som det i alla fall.

- Är du helt säker på att du klarar dig själv? frågade mamma i sin hönsiga röst.

- Men gud mammma hur många gånger har du frågat den här morgonen!? utbrast jag irriterat.

- Förlåt gumman! Jag kommer bara sakna dig så mycket! suckade mamma djupt.

Mamma är en sådan där "katastroftänkande" person. Det har hon alltid varit. Det är därför hon blir så orolig och kan inte släppa taget om mig. 

Emma satt tålamodigt kvar i fotöljen och lyssnade på mitt och mammas samtal. 

Hon verkade faktiskt lite underhållen.

- Mamma det kommer att bli bra! Jag lovar, jag ringer dig och skickar vykort! Okej? sa jag. 

- Taxin är snart här och vi borde gå ut och vänta! Jag försökte få mamma lugn. 

- Okej. Förlåt! Jag älskar dig och ha det så roligt nu, du med Emma! äntligen började mamma le. 

- Äntligen! Alltså det här kommer att bli så sjukt roligt! hojtade Emma precis när vi hade gått ut.

- Ja, men det är ju klart. Men tror du inte att mamma kommer känna sig ensam? frågade jag tveksamt.   

- Oroa dig inte. Hon sa ju det själv! Att det var okej. Och nu är det ändå försent! Skicka ett vykort istället! sa Emma   som alltid har varit lite sådär..,jag-vet-allt-så-oroa-dig-inte tjejen.. Fast på ett bra och roligt sätt!

- Ja! Du har rätt! Hon klarar sig själv. Att oroa sig över henne ska inte få förstöra min resa! Och det var ju hennes ide' att skicka iväg mig på lägret! sa jag. 

- Bra! Så ska det låta Kate! Vi kommer ju att ha skit kul! utbrast Emma. 

Ja, vi skulle ju ha så himla roligt! Att bara få komma iväg en stund så skönt!

Efter en stund var vi  på väg till tågstationen i taxin. Jag hade verkligen fjärilar i magen. Emma kunde bara inte sluta prata om hur roligt vi skulle ha och att det säkert fanns sjukt söta killar där. Det är roligt att lyssna på Emma när hon är upphetsad.

På eftermiddagen så var vi framme, och jag kände på mig att den här sommaren skulle vara den bästa jag någonsin har haft! 

_________________________________________________________________________________________________

Okej, blir det här bra? 

Hoppas verkligen att ni gillar den!

Men kanske det blev lite väl tjatigt med mamman?

Skriv gärna i kommentarerna vad nu tycker är bra och kanske vad som skulle göra historien bättre! :)

Bella

Hej på er alla! 

Jag hoppas att ni har haft en härlig jul med klappar, sötsaker och andra roliga saker!

I alla fall så kommer detta inlägg handla om en sim som jag gjorde imorse. 

Så här ser hon ut:

(Vatten pölen var ganska fail... höhö...)

Katie White

Vardagskläder:

Hår: Årstider

Jacka: Årstider

Jeans: Leva livet

Skor: Årstider

Egenskaper:

Älskar Kylan

Vänlig

Perfektionist

Prydlig

Konstnärlig

(Hon ser dock inte så prydlig och perfekt ut på bilden...)

Favoriter:

Mat: Pumpapaj

Musik: Country

Färg: Blå

Livslång Önskan:

Fria världens ledare

Ålder: 

Ungdom

_____________

Ja... jag tänkte bara skriva om henne lite, så det var inte så mycket mer än detta. 

Ha det gött! 

/Bella